Att så vänlighet…

Som man bäddar får man ligga, brukar man säga. Eller det man sår får man skörda, vilket egentligen betyder samma sak fast med en djupare innebörd kanske.

Om man sår vänlighet så är chansen större att man skördar vänlighet också. Om man sår missunnsamhet och avundsjuka så är skörden av ett annat, mera negativt slag än den första. Idag mötte jag en gammal bekant som hade lärt sig detta i praktiken och tagit det som en livsprincip.

Det var så att jag skulle hämta ett paket från posten åt min son och efter mig i postkön stod min gamla bekanta med sin systerson. Mitt paket visade sig vara väldigt stort och systersonen erbjöd sig att hjälpa mig få in det i bilen. Det gick dessvärre inte. Då kom min bekanta ut och sa att de kunde köra hem det till mig fastän de egentligen skulle gå in och handla i affären. Jag tackade ja, eftersom jag redan hade löst ut paketet och inte fann någon annan lösning.

Väl hemma så sade min bekanta att man ska ge av det man har för det kan en dag komma tillbaka till en. Det hade hon själv upplevt sanningen i.

Det ligger en djup insikt i det här. När vi delar med oss osjälviskt för att det helt enkelt underlättar för någon annan, gör någon glad eller helt enkelt behövs, så sår vi vänlighet. Då är belöningen inte att vi kanske får en direkt ersättning i form av pengar, utan snarare ett glatt tack! Och sedan kanske vi får nåden att någon gång skörda vår vänlighet i att någon annan hjälper oss när det behövs.

Det tål att tänkas på. Att söka efter tillfällen där vi kan ge av oss själva för andra. Det för mig osökt till bibelversen som lyder: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” Ef. 2:10

I oss alla finns potentialen att göra gott. Låt oss använda den varje dag för vår nästas bästa!

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

När man är sådär extra öppen

Ibland när man söker något så är man sådär extra öppen.
Man kan bli så desperat efter att hitta det man söker, att man noggrant lyssnar efter och försöker tolka in sin egen situation i en text man hör, en sång, ett tal eller tankar man får.

Nu är en tid när jag känner mig extra öppen. När man är i den situationen är man lätt sårbar. För att man blottar sin längtan så tydligt. Det kan då hända att man lurar sig själv genom att försöka få saker man hör att passa in i ens sökande, i ens livssituation just då.
Man är också sårbar för man kan ta in saker som inte är meningen att vara svaret på ens fråga men som verkar bra för stunden.

Jag ber om hjälp Gud att kunna skilja mellan det som leder till verklig glädje och det som bara är ytligt och flyktigt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att stå för sin åsikt

Ens åsikt visar vad man står för. Det ger en bild av vem man är. Av vem man vill vara. Ibland drar man sig kanske för att säga sin åsikt för att man inte vill trampa någon på tårna, av finkänslighet eller kanske för att man inte vågar. Ibland har man inte tillräcklig kunskap om ett visst ämne och då har man kanske inte åsikt alls.

Människor som har en stark åsikt i en viss fråga kan göra mig rädd att säga min egen åsikt. Av rädsla för att bli illa omtyckt, tvungen att försvara min ståndpunkt eller av risk för att skada en relation så dämpar jag då hellre ner min åsikt ifall den strider mot den andres. Men samtidigt känner jag att jag inte var sann. Jag var inte äkta mot det jag tror på. Jag tänkte mera på vad den andre skulle tycka om mig än min egen övertygelse.

Respekt är ett ord jag funderat mycket på på sista tiden. Att respektera någon annans åsikt handlar om att förstå att det inte innebär ett personligt angrepp på dig själv ifall du tycker olika. Att respektera någon annans åsikt handlar om att visa att denne har rätt till att tycka som hen vill utan att få en konstig blick. Att respektera någon annan handlar om att inte reducera en människa till en enda åsikt och tycka illa om honom eller henne på grund av den.

Jag växer när människor respekterar mig och inte nedvärderar mig fastän jag tycker som jag gör. Jag växer när min åsikt uppskattas och betyder något. Då upptäcker jag att det är skönt att våga vara sann. Att våga riskera utan att känna att man måste försvara hur man tänker. Att man bara får vara. För mig är det jättesvårt. Jag har kanske alltid tyckt att min åsikt måste motiveras eller försvaras. Ibland är det förstås bra att kunna förklara varför man tycker som man tycker, det kan hjälpa någon annan att förstå, få nya perspektiv eller kanske omvärdera. Men jag önskar att jag kunde känna mig fri att säga min åsikt oftare och inte tro att den kommer att nedvärderas eller skjutas sönder av frågor eller konstiga ansiktsuttryck. Eller min egen överanalys av andras reaktioner. Jag övar mig och hoppas bli bra på att låta andra känna sig fria att säga sin åsikt också. Jag tror det är mycket viktigt. För då blir vi sedda som människor, för dem vi är och vill vara.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Lite magi i vardagen

Idag återupptäckte jag sagans kraft. Under filmen ”The Hobbit” satt jag först och funderade på hur Hollywood sätter en massa pengar på att göra filmer för människors nöjes skull. Och jag tänkte att det är rätt så onödigt och en riktig lyxgrej. Men sedan ändrade jag åsikt, för det är något speciellt med att få drömma sig bort i sagans värld där allt kanske inte är så logiskt eller följer fysikens alla lagar. Där godheten oftast segrar över ondskan och där det lyckliga slutet får en att lämna biosalongen med frid i sinnet.

Kultur gör människan gott, vill jag tro. Kultur här i form av film. Man kan kalla det verklighetsflykt om man vill eller ett sätt att få tiden att gå. Men jag tror att vi människor behöver se godheten segra över ondskan ibland. Det kan få oss på bättre humör när världen runtomkring kanske är ett enda kaos. Eller vårt eget inre för den delen.

Vissa filmer tar tag i en. Lämnar ett intryck. Får en att tänka. Påverkar en. Det är inte ofta det händer, men när det händer berörs man och filmen lever med en länge. Och oftast vet man inte på förhand att det ska bli så. Det är kanske då det blir som bäst, när man blir överraskad.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vackra män(niskor)

Ibland slås jag av människans skönhet. Jag förundras över det fina och goda som bor i oss allesammans och som ibland blir lite extra tydligt. Som idag på manskörens julkonsert. På kvällens konsert var det inte de andäktiga sångerna eller skönsjungande solisterna som jag beundrade. Nej, det var de vackra männen i kören som gjorde mig glad. Och då menar jag inte utseendemässigt främst utan snarare den glädje och frimodighet de utstrålade tillsammans. Jag gladdes åt den gemenskap de hade som gav dem tryggheten att antingen sjunga unisont, i stämmor eller till och med solosång.

Det var mestadels medelålders karlar som sjöng och det ligger något mäktigt och vackert i manskörssång. Kanske det är för att det låter ”redigt” när de sjunger som jag älskar det så. Det berörde i allafall mig att se hur de njöt av att få utöva sitt intresse bland jämlikar och inte var det så farligt fastän alla toner inte träffade rätt, känslan fanns där.

Glädjen och samtidigt det koncentrerade allvaret berörde mig ikväll. Knuffarna i grannkoristens axel, småpratet innan en ny sång påbörjades och de glada skratten åt skämten som dirigenten och solisterna drog, reflekterade en familjär gemenskap som jag tror att är jättebra för alla män(niskor). Nu inför julen så gav de mig en stämning som inte enbart är reserverad för julen – nämligen glädje och tro på människans godhet och omsorg om varandra.

Så nästa gång ni ser att Nykarleby manskör ska sjunga, ta chansen och se dem!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det där allra fulaste…

När avundsjukan slår till så lamslår den en.
Man blir blind för det man skattar högst och andras framstår som blänkande, glänsande, fullt av liv och åtråvärt.
Avundsjukan är den värsta sjukan sägs det. Den förstör så mycket i sin väg.
Jag har märkt att det inte alltid gör mig gott att gå hemma och fundera.
För mina tankar är inte alltid så fina. Och jag har nyligen märkt att det handlar om avundsjuka. Jag är helt enkelt avundsjuk på …

Jag har alltid trott att jag är positivt lagd men nu är varje dag en kamp mot sinnet. Att inte dras ner. Att inte måla allt svart och grått. Det är kämpigt ibland. Vissa dagar går det bättre än andra. Att vara avundsjuk gör ju inte saken bättre – tvärtom blir allt bara mörkare då. Jag tror att det skulle vara bra för mig att undvika ställen som framkallar denna sjuka. I detta fall menar jag bloggar.

Jag märker att jag inte helt trivs med att ”bara vara hemma” med vår son. Jag behöver människor omkring mig. Människor jag trivs med. Men allt oftare så känns det som att i vårt samhälle idag så ska var och en klara sig själv. Få ändan ur vagnen för att få kontakter. Bjuda till. Det är ingen som kommer och frågar av dig om du vill vara med. Du får själv ta tag i saken om det ska bli av. Och inte ens då har du någon garanti på att någon bryr sig. Ordnar du en fest och har höga förväntningar på den, fixar och donar och sedan ingen är riktigt intresserad så då blir du nog lessen. Så då kan det kännas helt hopplöst och deppigheten ligger nära till hands.

Botemedlet mot avundsjuka är tacksamhet. Att ”se” det som man själv har. Att vända blicken mot allt som man har välsignats med och se skönheten i det. Och tro att det räcker. Det är då det gör det.

Min önskan för ikväll är att jag ska kunna vända min avundsjuka i tacksamhet och istället kunna glädjas för andras framgång. Och inte ta saker för personligt när det inte handlar om det.

Pust. Ännu en kamp att strida. Men dagens visdomsord är nog ”Everything matters if anything matters at all. Everything matters no matter how big, no matter how small.” Saker får en mening för att jag tillskriver det mening. INTE för att det måste betyda något för någon annan. Det måste inte vara perfekt för att vara värdefullt. Det lärde jag mig i helgen. Det måste inte bli superfint för att jag ska vilja pyssla, skriva musik, baka. Om jag tycker om att göra det utan att vänta på bedömning så duger det mer än väl. Tänk om man kunde lära sig allt det här jag skrivit om ovan. Så skönt det skulle vara.

Jag önskar mig själv lycka till!

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

När man är nere är det ibland svårt att sätta fingret på vad som är fel. Vad som gör att man känner som man gör. Envist har jag försökt kämpa mot känslor av missmod och modstulenhet den senaste veckan. Tyvärr har det inte alltid lyckats.

Det som hjälpte idag var psalmen ”Blott en dag”. Att gå och nynna på den som ett mantra nästan hjälpte mig att hålla humöret uppe och att verkligen tvinga mig att ta en sekund i taget istället för att måla hela dagen i grått.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Vilken tröst vad än som kommer på.
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då.”

Människa som jag är så har jag försökt förklara, hitta orsak och samband och därifrån påbörja behandlingen mot mitt missmod.
Jag har tänkt att jag får för lite D-vitamin, att jag har för lite av mina verkliga intressen att hålla på med, att jag är för kontrollerande av mig, att jag saknar en levande relation med Gud, att vardagen börjar bli tristess med en liten bebis här hemma.

Vem vet, kanske är det en blandning av alla dessa. Jag vet inte. Men det känns dumt att när man borde vara som lyckligast och mest tacksam att få vara hemma med min son så är det ändå något som skaver. Något som drar ner humöret. Och jag är så jätteless på det! Oftast brukar det hjälpa att prata av sig med mannen eller någon jag känner, det lättar på bördan en stund. Men nästa dag är det där igen. Suck.

”Själv Han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill Han bära,
Han som heter både kraft och råd.

Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandringsstig.
Som din dag så skall din kraft och vara,
detta löfte gav Han mig.”

Ja, kanske problemet hos detta till synes obotliga kontrollfreak är att jag tycker att min vandringsstig är allt annat än oviss just nu. Att jag tror jag vet precis hur morgondagen ser ut. Att jag har hela dagen i mitt huvud innan jag ens har stigit ur sängen på morgonen. Det är rent av deprimerande. Det tar bort glädjen ur dagen.

Är det någon annan hemmamma som har känt så här? Jag känner mig aningen konstig. Jag älskar min son, och älskar att vara hemma egentligen, men varför känns det då inte så?

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer